Direktlänk till inlägg 30 juni 2010
Mitt när man känner sig ömklig för att man fått diskbråck i nacken så man blir halvt handikappad och mest irrar runt (spisen?), när man inte ligger och försöker köra autotraktion på sig själv, då kommer nästa grej; en kindtand protesterar och inflammerar sig och det går ner i käken som får en kula som en valnöt. Man ser ut som en hamster som fått en rak höger!
Minsommarafton ringer man jourtandläkaren som håller med om att en taxiresa Falun – Borlänge - Falun är väl dyrt så den underbara människan ringer in antibiotika som sambon tar taxi för att hämta på apoteket. Och när man alltså känner sig väldigt nerslagen, inga värkpiller/plåster funkar, och antibiotikan inte har hunnit börja göra sitt, ja då kommer det en skitstövel och pissar på en! Är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Det blir inga andra matbloggar lästa, man orkar inte ens ta fram de man förut hade koll på varenda dag. Det är knappt att det är kul att äta (lite svårt att gapa och tugga också), än mindre att se till att det man lagar blir gott. Mat blir det där nödvändiga man stoppar i sig för att bli mätt och orka en dag till. Hade inte sambons son varit här så hade jag inte lagat mat alls. Min egen matblogg får handla om vad som ska serveras men inte hur jag gjorde eller hur det smakade. Andras orkar jag inte med alls.
Det var ju egentligen så det började, före matbloggen. Jag skrev mina matsedlar varje vecka, för att inte upprepa mig för mycket och för att ha en idébank när inspirationen tröt. Jag lagade maten jag tänkt men skrev aldrig hur jag gjorde. Ungarna började fråga efter mat jag lagat som de tyckte var så god men jag kom aldrig ihåg vad jag gjort för fisk förrförra månaden även om de sa att det var något grönt och något rött i. Jag mindes väl ungefär men det blev ju inte samma när jag skulle laga efter (det dimmiga) minnet. ”Det var mycket godare förra gången!”
Då började jag skissa ner vad jag lagade. Sedan kom sambon in i bilden, älskade min mat, och efter att ha upprepade gånger sagt; det här var den godaste ”den och den” jag ätit i hela mitt liv, då började jag skriva vad jag gjorde lite mer exakt. På den vägen är det och så blev det. Nu antecknas ofta vartenda kryddmått och varenda ingrediens och det som blir bra finns på papper – det som blir mindre bra gör man om! Man gör som man brukar men nu blir det en matblogg av det också – min anteckningsbok/kokbok på nätet så ungarna har att läsa och laga. När mina barn blir glada då blir jag glad!
Nu, när jag har öppnat ögonen och börjat kika lite runt hörnet, ser jag att världen faktiskt finns kvar. Mina favoritmatbloggare har varit flitiga och jag inser att jag inte orkar läsa ikapp just nu. Det är bara för mycket!
Jag är inte riktigt med än. Potatisen kokar över och maten blir lite bränd men det mesta går att äta.
Idag ska jag stuva purjo. Återkommer!
CY
Kopierade detta för ett bra tag sedan för min egen skull. Skrev inte vart jag tog den men lägger ut den ändå. Känner du att du har upphovsrätten till detta så säg till så kan jag länka till dig. VITAMIN- OCH MINERALGUIDE A-VITAMIN Egenska...
Måndag: gulaschsoppa Tisdag: stekt fisk med ägg- och persiljesåssås Onsdag: köttbullar med stuvade makaroner Torsdag: stekt falukorv, kokt blomkål och morötter Fredag: Caesarsallad Lördag: grillat kött med p...
Toppredning och bottenredning med vetemjöl är ju det mest förekommande, i alla fall i mitt kök. Nu är det ju inte så nyttigt med vitt mjöl så jag har börjat med alternativa redningar. Att reda med Maizena utrört i lite vatten är ju ett alternat...