Direktlänk till inlägg 29 oktober 2010
Eller, kanske hellre, gläds med mig!
Jag har just haft en vecka med sambons elvaårige son närvarande, hjälpandes till i mitt kök som hemkunskapsläxa. Han är i detta nu returnerad med expressfart till sin ”ömma modern”. Du vet uttrycket i ”Karl-Bertil Jonssons jul”?
Det är för övrig där mitt bloggnamn kommer ifrån. Alltså Alma Mater.
Där måste jag ge en eloge till Filifjonkan, damen som kommenterar här både nu och då! En gång för flera år sedan hade jag en högst personlig blogg som jag döpte till ”Carpe Diem”. Jag och Filifjonkan pratade ganska mycket då. På den tiden hade hon inte alla dessa fantastiska bilder och bildspel utan skrev bara rakt av. Min blogg då handlade om alla mina djupaste känslor, mitt dåliga mående, alla mina tillkortakommanden, kort sagt allt skit jag hade i själen! När jag skrev om detta hade jag ca 10-20 gånger fler läsare än vad jag har idag som matbloggare. Jag var så klart totalt anonym.
Rätt vad det var så fick min son syn på min blogg när jag satt vid datorn. Full panik! En son ska inte veta allt mamma har i skallen eller hur skitdåligt hon mår (cancertiden) eller hur mörk framtiden känns. Jag var tvungen att byta namn på bloggen i all hast. Då föreslår Filifjonkan att jag ska ta namnet ”Alma Mater” just på grund av den stora kärlek jag (som alla föräldrar) hyser till mina barn., och som hon sett hade genomsyrat hela min dåvarande blogg.
Alma Mater = Ömma (Hulda) Modern”. Jag vet att det även betyder ”Mitt universitet”, ”Närande moder” och allt möjligt.
Även Avataria (Månens mörka sida) och någon gång Trollpackan är med mig från ”den mörka tiden” med kommentarer här ibland.
Sedermera la jag ner den bloggen eftersom jag inte orkade skriva mer. Orden tog slut. Jag som är så skrivglad fick inte fram en enda bokstav på bloggen. Kunde inte skriva alls! Bloggen låg visserligen kvar i cyberrymden men jag var finito. (Den bloggen är borttagen nu)
Ända tills min sambo sa; skaffa dig en matblogg!
Mitt från början stora intresse för mat började utveckla sig till ytterligheter när jag insåg att jag aldrig mer kunde förvärvarbeta (som det heter) utan jag var tvungen att bli ”hemmafru”. Mina medicinska data kan vi lämna därhän men jag är faktiskt ändå lycklig med vad jag gör!
Jag lagade mat, sambon sa att det var skitgott. Jag lagade mer mat, sambon sa att det var det godaste han ätit. Jag lagade ännu mer mat, sambon sa att det var det absolut godaste han ätit i den vägen! Tja, vad gör man? Man lagar massor av den GODASTE mat man kan i TIMMAR! Och målet är att sambon ska säga att det var ännu godare än förra gången! (Moment 22)
Nej, vi rullar inte fram utan är bara halvfeta.
Efter alla måltider sambon fick och eftersom han sett att jag tycker det är så vansinnigt roligt att skriva så sa han just; skaffa dig en matblogg!
Och här är jag nu.
För att återgå till det jag startade med; sambons son! Han har börjat med hemkunskap nu. Och har i läxa att hjälpa till hemma. Jag har verkligen blandade känslor! Jag är en köksfascist och har svårt att umgås någon som petar i mina kastruller! Samtidigt så är ju grabben en veritabel dröm att vara med! Han gör som jag säger och säger jag inte så gör han inte. Mån om att vara till lags. Och det är också jobbigt. En grabb i den åldern ska vara smått obstinat och gnälla över att han ”måste”. Men inte han inte!
Lena, vad får jag hjälpa dig med i köket?
Jag som aldrig varit en lek- och skojmamma (förlåt till mina egna barn) ska glatt hjälpa ungen och visa hur man skalar potatis och det utan att bli irriterad. För han är ju inte perfekt och snabb så klart! Han har ju aldrig gjort det (skalat potatis). Hans mamma låter honom inte ens skölja av tallrikarna efter maten (fast han vill) för det blir inte på hennes sätt.
Jag vet det eftersom jag en gång bad honom om att hjälpa sin mamma med just att ta bort och skölja av tallrikar efter maten. Tänkte att eftersom han är så duktig här hos oss med sina uppgifter han har så vore det kul att han visar vad han kan hos sin riktiga mamma.
Grabben gråter när han kommer till oss veckan efter!
”Mamma sa att hon vill göra det själv så hon får det som hon vill”. Vad säger man? Man säger ingenting (jo, att han ändå var duktig som försökte) men när han kommer och så gärna vill hjälpa till så skiter man i allt och låter grabben hjälpa till och ger ohemult mycket beröm för det är just det han behöver.
Alma Mater heter jag fast jag är döpt till Lena.
Var det något mer jag ville säga? Nä! Gonatti!
Kopierade detta för ett bra tag sedan för min egen skull. Skrev inte vart jag tog den men lägger ut den ändå. Känner du att du har upphovsrätten till detta så säg till så kan jag länka till dig. VITAMIN- OCH MINERALGUIDE A-VITAMIN Egenska...
Måndag: gulaschsoppa Tisdag: stekt fisk med ägg- och persiljesåssås Onsdag: köttbullar med stuvade makaroner Torsdag: stekt falukorv, kokt blomkål och morötter Fredag: Caesarsallad Lördag: grillat kött med p...
Toppredning och bottenredning med vetemjöl är ju det mest förekommande, i alla fall i mitt kök. Nu är det ju inte så nyttigt med vitt mjöl så jag har börjat med alternativa redningar. Att reda med Maizena utrört i lite vatten är ju ett alternat...