Min sambo visade mig ett ställe i skogen förra året, när vi var på svampletarjakt. Utanför Ornäs, mellan Falun och Borlänge. Vi knegade oss uppför en brant efter att vi passerat en konstig inhägnad runt ett träd och efter att vi trampat på virrande stigar. Rätt vad det var så uppenbarade sig märkliga ting, av häxor skapat?

Sambon har varit på stället ett flertal gånger och säger att det nu stått orört i 8 år. Han var där för 15 år sedan första gången och har åkt dit några gånger efter det för att undersöka märkligheterna.

När han visade mig stället förra året så började jag att misstänka att det var någon trolldomssekt som hade anordnat stenarna och lagt träd i viss riktning för att ”åkalla” nån gud? Jag blev fast och trollbunden och började googla när jag kom hem men hittade inkentinken.

Till sist ringde jag turistbyrån i Borlänge och frågade och de hade svaret! Antroposofer!

En liten artikel hittade jag efter idogt googlande på ”stenformationer”. 

Nu förstår jag men håll med om att det är märkligt om man inte vet vad det är innan man kommer dit!

Allt detta på grund av vår ständiga jakt efter kantareller! (Stället gav 2 liter gula)

Läs mer om antroposoferna här och här och låt dig bli fascinerad! Eller skrämd.

Här!

   Fika sen! Kaffe med mackor! Brie och salami plus ost och gurka!

Och lite lufttorkad skinka. Och sallad. Extra allt?

Se nu till att titta efter var du sätter fötterna när du klampar runt i skogen för att leta efter lämpligt ställe att kissa på! Om du nu ska göra det i skogen?

Varför? Jo, för vid (nä inte PÅ, inte fotsvamp) dina fötter kan det finnas svamp nu. Dessa ljuvliga små varelser som sedan piffar upp all din mat hela vinterhalvåret börjar poppa upp nu. Jag har sedan ett par år kollat in en sida där folk faktiskt delar med sig av vart de fyndat! Bra, för då vet man när det lönar sig att gå ut i skogen och leta! Svampguiden.com är en veritabel guldgruva! Klicka på rapporter och välj ditt landskap.

Förra året letade vi som galningar efter kantareller runt hela Falun. Vi åkte norrut, söderut, nordväst och mittemellan allt som fanns! Vi hittade ca 20 liter på hela sommaren/hösten och det betraktar jag som dålig utdelning! Jag som har plockat gulisar i Värmland, där man slutade plockar för att man inte orkade mer, är grymt besviken. Men det var då, i slutet av 80-talet och början på 90-talet, när jag var gift med en som hade sommarstuga där. Hade jag inte haft så uruselt lokalsinne så hade jag åkt dit igen men det var väl för mitt urusla lokalsinne som de vågade visa mig sina ställen. SHIT!

Fast, varför gnälla? Förra året plockade vi säkert 50 liter trattkantareller. Och nu vet vi var de bor! Bara att åka dit och ”skörda”. Ett helvete att hinna rensa alla innan de torkar och alla småkryp torkar in i dem med det är väl ett i-landsproblem som heter duga?

I lööööv kantisar!

   Bästa stället där vi hittade 3 liter på 2 kvadratmeter. På ett helt otippat ställe! Vi bara klev rätt in i en skog där det inte såg ut att finnas något.

   Min riktiga favoritsysselsättning i livet är att rensa de gula!

Vackra men oätliga! (eller?)

 Fast trattisar går inte heller av för hackor! Detta är en av alla våra skördar!

   I år är dock korgen tom "so far".

Och varför får man semesterlön EFTER att man har haft semester?

Eller snarare hur jag fick mina barn att äta mat, gilla mat, vilja ha mer mat och börja tycka det är kul med nya smaker och att laga riktig mat själva!

Jag har alltid älskat mat och vem gör inte det? När jag fick barn 1985 och 1987 så ville jag ju att de skulle äta, vara friska och växa! Jag kunde bara amma en kort tid, sedan var det välling. Och sedan var det barnmat - purévarianten.

Jag fick en matberedare i julklapp av min mamma när jag släpade min första mage runt stan så jag kunde mixa egen barnmat men det funkade inte. Jag var ung och osäker och visste inte hur man gjorde och jag gjorde fel. All skrämselpropaganda gjorde också att jag var säker på att mina barn inte fick rätt näring om jag inte köpte barnmatsburkar. Det är jag som har sett till att Findus överlevde som företag!

Jag hade läst att Anna Wahlgren (Barnaboken) sa att om man ser glad ut när man matar sina barn så funkar det. Man är ju självklart orolig, särskilt med första barnet, att de inte ska äta men om man visar det så märker barnet det och inser att det är något jättefarligt som kommer på skeden i puréform.

Nej, man ska smaka och smacka och LE och visa på alla sätt att det är skitkul att käka! Jag log så jag trodde smilbanden skulle slå dubbelknut i nacken! Och ta mig tusan om det inte funkade! Eller, hade mina barn älskat mat ändå? Jag vet inte, men åt gjorde de som glupska vargar (utan övervikt) och det har de fortsatt med upp till vuxen ålder. Även om vägen dit naturligtvis har inneburit en hel del. Plus att bordsskick och när/var/hur och varför skulle införas på ett vettigt sätt.

När mina barn var riktigt små.

Barnmat på burk vs egengjord. Även om jag mixade den kokta kycklingen med grädde och smör vart den inte bra för ungen svalde det inte. Inget funkade för mig. Allt blev på något sätt för torrt eller vad det nu var. Maten fastnade liksom på halva vägen. Burkmaten däremot gled ner i ungarnas gommar som om det vore smör på en het potatis! De gapade och svalde och gapade efter mer som värsta fågelungarna. Det enda var att min son spottade ut leverstuvningen. Min dotter åt den men sonen bara räckte ut tungan och lät levern glida ut igen. Han har aldrig gillat lever i hela sitt liv. Min dotter älskar fortfarande lever och anordnar numera ”leverkvällar” i Uppsala med sina studentkompisar. Mina barn är alltså uppfödda på burkmat fram till ca ett års ålder. Ja, förutom banan, mosad potatis och andra smakportioner. Smörgåsrån gick det åt i massor! Bra nappsubstitut för övrigt. Vem tänkte på att det inte var så bra att äta?

Min dotter var två år när hon åt upp sillen för oss. Vi skulle äta sill och hon var vaken så hon fick sitta med vid bordet. Hon ville ju smaka på det vi hade och för att ”skoja” med henne så fick hon en sillbit. Vi trodde ju så klart att vi skulle få oss ett gott skratt när hon grinade illa och spottade ut men tji fick vi. Hon ville ha en bit till. Och en bit till. Ja, hon var törstig den natten!

Ju fler ”grejer” det finns på tallriken desto roligare att peta runt. Bitar av gurka, morot och annat slinker ner och sedan är det lätt att resten åker samma väg. Vilken förälder har inte sett att ungen först pillar i sig alla gröna ärtor, en i sänder och det tar evigheter, innan resten (det mosade) ratas eller äts upp?

Förbjuden frukt smakar ofta bäst!

Min dotter igen! Som ca 3-åring. Det var svårt att borsta tänderna på henne. Så pass att tandläkaren ordinerade fluortabletter. Hon skulle tugga i sig en om dagen men det var stört omöjligt. Hon ville INTE! Jag smakade på en och fattade varför. På den tiden smakade de gammal papp! Ja, vad gör man?

Jag fick en idé och körde omvänd taktik.

”Nej! Du får absolut bara EN om dagen! Kom ihåg det! Och bara på kvällen efter att du varit duktig och borstat tänderna bra!”

Behöver jag säga att hon tiggde om tabletten? Och var jätteduktig på att gapa när jag borstade!

Min son var ett riktigt matvrak och älskade ALLT! Han var rätt benig och alltid hungrig och törstig! Nej, han hade inte binnikemask.

Vid något tillfälle när han var riktigt sugen, han var väl sisådär 4 år och bönade; Mamma kan jag inte få något att äta? Nej, det är snart mat! Snälla mamma! Bara lite! Kan jag inte bara få ett kex, ett äpple eller Alvedon eller något!

Behöver jag säga att jag kört omvänd taktik vad det gällde flytande antibiotika och Alvedon? Aldrig "du måste" utan "du får".

*blink*

Problemet med omvänd taktik är man måste luras lite och det kan vara jobbigt.

Att få barn att smaka på (och gilla) nya saker:

Att servera en ny smak vid matbordet är ofta inte lika bra som före maten. Vid matbordet är det kanske lite ”situation” och ”alla blickar på mig” och då är det lätt att ungen blir avig och får extra uppmärksamhet vilket ungar ofta gillar. Man ska ju inte berömma om de äter ju?

Nej, men peta i ungen en kapris eller något under tiden du lagar mat! Eller ge en ”smygsmakbit” av broccolin innan den sätts på bordet. Det blir hemligt gott (bara mamma och jag vet) och väl vid matbordet så är det en välbekant smak och inget konstigt. Fortfarande lite omvänd taktik!

Sambons son gillade inte bacon, kassler eller andra rökta, stekta saker. Jag anser att man bör försöka få barn att åtminstone smaka och det gör grabben, fast motvilligt såklart. Men rökt mat gick inte hem ändå.

För ett halvår sedan så bestämde jag mig för att ”ge upp”. Jag stekte bacon till mig och sambon, sa till grabben att det inte fanns till honom för ”du tycker ju ändå inte om det”.  Nu när jag steker så räcker det knappt till mig och sambon för grabben vill ha all bacon. Men se det får han inte! Men han gillar det! Och älskar stekt kassler!

Man börjar inte förrän alla har satt sig.

Det är en av de värsta saker jag vet när man inte väntar på varandra. Om man har en gemensam måltid så är det faktiskt meningen att man äter tillsammans, annars kan man lika gärna ta en korv stående vid spisen!

På dagis får ungarna lära sig att man börjar äta när någon säger ”var så goda” och varför förstöra detta när man kommer hem? Det faller sig då naturligt att ingen heller börjar ta mat förrän alla har satt sig. Om ett barn har fått börja ta mat så fort rumpan är på stolen medan resten av familjen är på ingång så hinner maten kallna på tallriken och blir oaptitlig. Är det dessutom ok att börja äta på en gång så är maten slut på tallriken innan de andra knappt börjat. Hur kul är det?

Att sitta kvar vid bordet

Små ungar som trasslar får uppmärksamhet. Hur jag gjorde på den tiden var att de fick lov att sitta kvar även om de inte ville äta. När jag ignorerade dem fick de tråkigt och när de hade tråkigt så slutade det med att de åt för att ha något att göra. Rätt vad det var så var maten slut på deras tallrik men de fick inte beröm utan det bemöttes inte alls. Att barn äter ska inte ses som en fantastisk sak för då hamnar man lätt i utpressarläget. Det ska ses som en självklarhet att man äter när man sitter vid bordet.

Mindre barn som blir stökiga när de inte vill äta (matvägran) blir förpassat från matbordet och få inte komma tillbaks. I alla fall om det upprepas flera gånger. Har man en gång gått från bordet så får man vara hungrig tills det är mat/mellanmål/fruktstund nästa gång. Eller nästa. Det finns inga barn som svälter ihjäl självmant. Inga barn dör av undernäring av sig själva. När de är hungriga nog så äter de. Punkt.

När mina barn blev en aningens större så gällde det nya regler. De fick ta själva, med koll på att de tog åtminstone en smakbit av allt. Och de fick äta upp det de tagit. Naturligtvis inom rimliga gränser och man får ju kasta ett getöga på dem så att de inte tar för mycket utan hellre en gång till när de har fattat hur skitgott det var.

De fick sitta kvar tills alla hade ätit upp men jag var mån om att det skulle vara trevligt vid matbordet så de verkligen gillade att sitta kvar. Min tanke är att det ska ske med lust och om alla barn har ätit upp så kan de gå från matbordet under tiden de vuxna sitter och kanske tar en småtugga till (en klick potatismos med en klick av den goda såsen kan man ta flera gånger) och småpratar. De måste dock vänta på varandra! Den regeln föll sig naturlig för mig när min dotter åt upp i raketfart och om hon fick gå från bordet så tappade min son matlusten.

Alla regler har naturligtvis undantag. Allt beror på situationen, ungarnas ålder och annat.

Kadaverdisciplin har aldrig gjort någon lycklig!

Gamla regler för barn som t.ex att de skulle sitta spikraka i ryggen och ”låta maten tysta mun” har väl förstört mångas lust till mat (och matlust) utan måltiden ska vara trevlig, pratsam och något man längtar efter!

Som när jag prickade iväg en sked chokladpudding tvärs över bordet, rakt på min dåvarande man. Ungarna höll på att skratta på sig men maken blev så förbannad att ungarna inte ens vågade tänka tanken på att göra efter . Det var en av de få gånger han lämnade bordet utan att vänta på oss. Han var militär och väldigt noga annars.

En av de få gånger jag höjt rösten och blivit förbannad vid matbordet var när vi hade broccoli till maten. Barnens pappa gav vår dotter mat och jag gav sonen, på grund av hur vi satt.

Ja, vi hade lite bråttom den dagen så därför fick inte barnen ta själva.

Han lägger upp av allt till dottern men hoppar över broccolin för det tyckte HAN inte om! Vad i h….!!!

Snacka om att föra över sina egna värderingar på sina barn! Fel, fel, fel!

God mat

Jag var nog oftast extremt petig med vad och hur jag serverade mina ungar. Inte en Mamma Scan-köttbulle kom över vår tröskel de första åren. Pulvermos fanns inte på världskartan och jag syltade, saftade och lade in. All mat vi vuxna ville äta fick även ungarna serverat! Allt från blodpudding via ansjovis/kapris på schnitzeln till gåsleverpastej. De älskade allt!

Rustik husmanskost som kålpudding, stuvad spenat till fisken och sill och potatis åt de glatt med två undantag. Sonen kan (fortfarande) inte äta lever och dottern har inte kunnat äta Janssons frestelse förrän de senaste åren. Dottern älskar potatisgratäng och ansjovis men inte ihop.

Färdigmat köpte jag sällan med undantag av fiskpinnar. Det hade till följd att när jag serverade ”hemgjorda” fiskpinnar så tyckte ungarna att det var lite fest mitt i vardagen

Jag var ensam med barnen nästan jämt eftersom deras pappa var borta 2-3 veckor i sträck i sitt arbete, kom hem på helgen och åkte igen, men eftersom jag jobbade natt i alla dessa år så gick det ihop. Jag lagade mat när jag var ledig och när jag sov på dagen så gick det bra att gå upp i tid för att hinna. Inte så konstigt att jag kunde fixa bra mat som tag tid att laga.

Annan mat

Det hela låter kanske lite väl pretentiöst och ambitiöst men sån var jag i stora drag! Ända tills mina små änglar blivit lite större och alla idrotter tog vid. Ett tag hade de gemensamt fem stycken på gång samtidigt. Att sonen spelade hockey tog väl det mesta av tiden.

Jag fick ofta inte sova till längre än 13-14 på dagen efter en natt på jobbet och då blev det andra bullar! Eller, bullar fanns inte i frysen men det saknades aldrig Gorby’s Piroger eller Billys Panpizzor! Billig och snabb energi. Japp, ren bukfylla men vad gör man?

Då var det inte ens tal om att sitta vid matbordet utan det var en matbit i näven på väg till träningen! På den tiden var mikrovågsugnen en räddande ängel. Vattkokta makaroner, färdigköttbullar, några gurkskivor och tomat eller morot till var vardagsmat alltför ofta.

Trösten var att de fick bra mat när jag var ledig och det var jag ofta. En annan tröst var att de, även om de tuggade i sig ”skitmaten” när det var ont om tid, verkligen uppskattade när de fick den där goda och tidskrävande maten. Det var väl då jag insåg att jag lyckats ge mina barn ”goda matvanor”.

Facit

Min dotter har numera svårt att äta vattkokta makaroner, grillkorv och annan sådan mat. När hon var riktigt fattig student föredrog hon att laga gräddstuvad lever eller att köpa en fin chèvre med något bra bröd till. Nu lagar hon Moules Marinier så det skvätter samt skapar egna recept i tid och otid av allt möjligt och omöjligt.

Hon bakar bröd och anordnar fina 3-rätters Nobel-middagar till sina kompisar varje 10:e december.

Det trevliga är att hon ofta ringer mig och frågar om råd och tips.

Min son, som bodde hemma lite längre, började laga mat varje söndag och det var ur mammas repertoar och det blev väldigt bra! Han började sedan sommarjobba som kökshjälp på en krog och ville bli kock! Han var duktig men insåg också att det var ett för hektiskt och underbetalt jobb för hans personlighet så nu pluggar han ekonomi. Han köper inte färdig-köttbullar utan gör egna och lagar broccoligratäng och blomkålssoppa i sitt studentkök. Han älskar de goda såserna han fick i sin barndom och börjar bli en fena på dem själv. Sist jag åt hos honom blev jag bjuden på en kanongod fiskrätt han komponerat själv.

Det trevliga är att han ofta ringer mig och frågar om råd och tips.

Allt detta med lusten för god och bra mat har gått i arv! Min mamma fick det av mormor, jag har fått det av min mamma och, tack och lov så följer mina barn med.

Nu har jag (sedan sex år) påbörjat samma med sambons 10-årige son, att försöka få honom att älska mat och alla (nya) smaker, att våga prova! Han älskar när han får plocka och äta av mina färska örter. Det började med persilja och basilika men nu tuggar han gärna i sig allt han får av allt jag har.

Hittills har det gått väldigt bra med smaker för han älskar både ansjovis och kapris. Broccoligratäng är hans absoluta favoriträtt. Dock gillar han inte blodpudding eller sill. Nåja!

Edit: Anekdot ur verkliga livet

En rolig sak, eller tragisk, vilket beror på hur man ser det, är sambons son och hans syn på mat nu mera. Hans mamma lagar inte mat utan där är det ofta McDonald’s, pizza, mixer och färdig béchamelsås som gäller. Plättar i plast och sådant. Jag klandrar henne inte. Alla vill/kan inte. Vi har grabben omväxlande varannan vecka.

Vi skulle ju på festival i lördags. Det skulle inte bli livat och sent så vi tänkte tagit med grabben. Han är ändå 10 år och vi tänkte det kunde bli kul med folkvimmel. Han ville inte följa med. Jag fick höra av min svärmor, hans farmor, vad han sagt på morgonen!

”Jag vill faktiskt inte gå på någon festival! Först ska man stå och lyssna på musik i flera timmar och sedan ska man äta någon skräpmat. Skräpmat får jag faktiskt nog av hos min mamma!”

  Alma Mater - mat ÄR gott

Burken trasslar.

Stänger av sig och ger blå-skärm och svart-slärm om vartannat :( 

Sambon som ändå är utbildad har jobbat i tre timmar med eländet men har inte fått till det. Jag kan inte sätta inlägg i kategorier nu för de syns inte. Skit"

Jag förstår varför kossor kan dö av knott! Jag ser ut som om jag hade pest och allt annat på samma gång efter att ha fiskat i Lilla Lojärn Logärden i 5 timmar!

Vi grillade inte men vi blev grillade – av polisen! Eller, nja …

Vid tolvtiden (i natt) blev vi antastade av en galning! Vi bor på nedre botten och har balkong där. Balkongens räcke har en grind. Grinden har ett lås. Låset var inte låst med vårt hänglås. Det spelar ingen roll. Rätt vad det är, mitt när vi tittar på en hyrfilm, så är det en karl som ropar utanför och rycker i räcket.

Han ropar så högt och rycker i räcket så mycket att jag far upp och går ut på balkongen. Mannen är upprörd och vill att vi öppnar porten till trapphuset så han kan bli insläppt till sin ”kompis” som han säger bor i vårt hus. Eftersom vi inte känner igen honom eller känner till vilka vänner grannarna har så ville vi inte öppna porten. Man gör inte det för främlingar som man inte vet vad de ska göra.

Mannen var inte helt nykter och att släppa in honom för att stöka runt i trappuppgången var inget alternativ.

Så vi avvisar honom vänligt men bestämt, mannen försvinner, vi drar för persiennerna och sätter upp hänglåset på vår grind och återgår till filmen vi tittade på.

Rätt vad det är (fem minuter senare) så är  det någon som knackar rätt på rutan till balkongdörren. Va!?! Jag far upp och ut innan sambon hinner blinka!

Då har den här mannen slagit ner spaljén som sitter på insidan av grinden till balkongen och klättrat över!

Jag blir så upprörd att jag blir hes på två röda! Vafan har du här att göra? Stick åt helvete!

Borta är ont i nacken och diskbråcken flyger! ARG! Intrång hos mig!

Karln står där och viftar och vill IN I PORTEN! Sambon kommer flygande och tränger sig före mig och blåser upp sig och säger ”STICK!”

Mannen blir hotfull och börjar med tillmälen. Vi är ”hemska” och ”sambon är fet”. Jag är ”helvetet”.  Och ”fet!”Och vi kan fara och flyga!

Sambon är lugn och ber mannen att om han går blir det ingen polisanmälan.

Där står han och viftar på vår balkong och hotar så jag backar in i lägenheten och ringer 112 för andra gången i mitt långa liv. Mannen har då varit hotfull och dum säkert i 10-15 minuter.  Jag är mer upprörd än rädd. En främling slår sönder vår grind och står och hotar och viftar och det är bara en halvmeter kvar till vårt vardagsrum!

Som tur är så är min sambo både lång och stor så han klarar att hålla mannen kvar på plats. Polisen är på väg, jag har dem i telefon, och de ber mig beskriva honom. Jag är ett uruselt vittne vet jag så jag ber polisen lägga på luren så jag kan fota mannen. Att jag inte spelade in?!?

Sambon säger en gång till åt mannen att gå för att slippa polisanmälan men det biter inte.

Jag försöker fota men mannen sätter upp armen framför ansiktet varje gång min blixt syns så det blir ingen bra bild som bevis.

En granne i huset mitt emot passerar och sambon ropar till honom att ”kom och hjälp oss och vittna!”. Grannen vänder ryggen till och jag ropar ”kom och hjälp oss!” men mannen går och jag skriker ”fegis”. Ja, vad gör man i sin upprördhet?

Mannen fortsätter att hota. Sambon säger, för tredje gången (eller femte nu?) att ”om du går nu så blir det ingen polisanmälan. Mannen börjar hota igen; ”Jag kommer efter er, jag vet var ni bor!”. Eh?

Ja, du vet var vi bor för du har just slagit sönder vårt balkongräcke och står inne på vår balkong och står nästan i vårt vardagsrum!

Mannen har under tiden jag pratat med polisen, skrikit åt min sambo både att han redan suttit inne flera gånger samt han är släkt med en polisman så om de kommer så blir han ändå släppt på en gång.

Jag är lugn men ändå upprörd! Försöker vid ett tillfälle smita förbi sambon för att utdela en rak höger (vilket jag ändå inte hade vågat)men sambon stoppar mitt tillträde.

Polisen anländer med blåljus och kliver ur bilen. Då kastar sig mannen fram och slänger ansiktet i vår blomlåda och skriker högt ”Aj, aj, jag är misshandlad! Aj, jag är slagen och på ryggen med!”.

Mannen fortsätter att skrika och beklaga sig över hur misshandlad och slagen han är när han blir ledd till polisbilen.

En polisman kommer in till oss och tar upp anmälan. Han säger att eftersom mannen inte varit inne i vår lägenhet så är det inte tal om inbrott eller intrång utan bara anmälan om hot och om skadegörelse. Jasså?

Jag bad polismannen att de skulle fixa att mannens kropp blev fotograferad så att de kunde se att han inte hade några blåmärken efter slag. Fast min sambo säger att mannen säkert har blåmärken efter att ha kastat sig över vår grind och landat hårt. Ja, då står ord mot ord.

Och då kan man konstatera att min sambo kommer att få ställa sig inför rätta och försöka bevisa (utan vittnet som fegade) att han inte slagit mannen! För det är ju helklart att den här mannen kommer att motanmäla min sambo!

Min sambo tror att han får sitta inne en månad för misshandel fast han bara petade den här mannen på ryggen två gånger när han försökte sätta sig i min balkongstol.

Min sambo säger att han drar tillbaka sin anmälan om mannen ber om ursäkt till mig, över intrånget, samt att ha slagit sönder min fina terrakottakruka. Jag vill ha 300 kronor i skadestånd. Det räcker för mig för det var det krukan (loppisfynd) och plantan kostade samt 200 kronor för sveda och värk.

Tänk om min sambo hamnar i fängelse?

Jag är hungrig nu, klockan är efter tre på natten, så därför passar inlägget in i en matblogg!

  Så kan det gå till när man bor i Dalarna!

Midsommarhelgen blir inte riktigt som det var tänkt. Jag kan bara stå kortare stunder, ligga kortare stunder eller sitta i vår fällbara fåtölj. Starka-farliga-smärtstillande-plåstren hjälpte inte. Inte alkohol heller märkte jag i helgen. Fast jag sov väldigt bra den natten när jag fått Dry Martini på kvällen! Men det kan man ju inte leva på! Trodde i det längsta att vi skulle kunna åka bort som planerat.

Alltså får vi bli hemma själva för att bjuda hem någon nu är ju lite för sent och förresten – vem fan vill fira midsommar hos oss där solen aldrig skiner? Inte jag i alla fall! Om jag fick välja alltså, vilket jag inte får nu. Så vad gör man? Jo, man tröstäter! Nu ska jag för första gången den här veckan ta mig till matbutiken och tömma den på allt jag får syn på som ser gott ut! Ingen plan, ingen inköpslista, bara handla, vilket är så mot mina principer och det jag brukar göra att jag nästa förundras! Ja, inte handla mer än vi kan äta så klart. Jag kastar aldrig mat.

Sill, lax, räkor, fina grönsaker, frukt, kött att grilla, grädde, smetana, gräddfil, färska fina kryddörter, sköna hemmakvällar och allt annat som gör livet glatt! Here we go!

Pst! Viskar tyst: liten plan har jag så klart; grillat, lite smörgåstårta och kanske något jag aldrig lagat förr så jag får kryssa i listan på oprövade rätter. Men det får bli min hemlighet, särskilt som jag kanske inte kan genomföra det.

Släng inte mat!

Alltså, hade man tänkt sig från Falun till Nynäshamn för att hälsa på bästa vännen helgen som var och då får veta att ens son som sommarjobbar i Nynäs kommer att åka in till Stockholm för att träffa sin syster (min dotter btw) så då frågar man så klart om det går för sig att handla till modern på Cordon Bleu?

Och det gick tydligen väldigt bra fick jag veta! Fast det släpades på en stekpanna länge och väl och på bio och allt!

En 28:are ”de Byuer” kostade 325 kronor och det får man tycka är en lagom summa! Kolstål å allt!

Den ska tydligen, med tiden, bli lika bra i botten som en teflonpanna och lika okänslig som en gjutjärnspanna. Hm! Vi får se!

Men hur sköta? Det står i bruksanvisningen att man ska lägga potatisskal i den och täcka med vatten, koka i 15 minuter, spola av med hett vatten och sedan smörja med olja, hetta upp och sedan torka med torrt papper? Räcker det?

Resultat av min testiver:

Stekpanneförberedelser samt steka vårrullar i olja

Enebackens falukorv från Lidl (som ändå aldrig fastnar i pannan)

Omelett

Pannkakor och annan korv